Berättelsen om Kummavalo

Kortlekarna var bara halva arvet. Med dem fick Saga häften, lösa blad och papperslappar vikta mellan korten. Texterna bildade ingen färdig bok. De löpte längs sidornas kanter som pilar, understrykningar och korta iakttagelser, skrivna under olika tider och på olika språk.

När Saga började ordna materialet fann hon märkliga svar mellan årtiondena. En fråga med en kvinnas handstil hade kompletterats av en annan hand många år senare. Samma tecken, färger och nyckelord återkom trots att skribenterna aldrig hade mötts. Anteckningarna tycktes samtala med varandra över generationerna.

Så småningom förstod Saga att kvinnorna inte bara hade skrivit ner förutsägelser. De hade noterat hur ett kort kändes, vad frågeställaren inte sade och hur situationen senare förändrades. Gamla tolkningar rättades, utmanades och kompletterades. Traditionen levde inte för att alla upprepade samma sak, utan för att var och en vågade se på nytt.

Anteckningarnas språk var inte hemligt för att det måste döljas. Det var hemligt för att förståelsen krävde tid, samband och många kvinnor som läste samma berättelse från sin egen tid.